Fåglarna kan känna av när potatisen är redo. Då kommer de och pickar i sig helt ogenerat. Detta informerade grannbonden oss om för några dagar sen och mycket riktigt: Häromdagen satt de i en fet, svart klunga och vispade runt med näbbar och fjädrar i vårt land. Det var det fräckaste. Det enda man kan göra är att statuera exempel, säger grannbonden (och hänger upp döda kråkor på pinnar i fältet). Jag och Max känner väl kanske inte att vi är riktigt där än, så vi kör på våra blänkande skivor. Får se om det räcker.

Det positiva i det här är att vi fick se att potatisen var ätklar. Iallafall vissa av dem. Så vi tog upp några stycken, de allra ytligaste, och festade på dem igår.

Av grannbonden köpte vi purfärsk vitlök och sedan kokade vi potatisarna kort, av med vattnet, och så stektes de snabbt i samma kastrull med den finhackade vitlöken, olja, salt och en hel drös av våra egna färska örter.

Vid sidan om blev det ännu fler delikatesser från odlingen; utgallrade morötter. Så små och så späda – och så fantastiskt god smak. Och tänk vilken energi det måste finnas i varenda sån där liten rot.