Det var egentligen inte förrän för några månader sedan som vi på allvar började bli tveksamma över mjölkprodukter. Efter diskussioner med varann, föreläsningar på Vegomässan i Malmö och diverse infosök kändes det plötsligt inte lika okej längre.  Man dricker ju faktiskt ett annat djurs modersmjölk och bara det kändes ju väldigt märkligt och onaturligt. Nästa steg blev automatiskt att börja fundera över vad som händer med alla dessa kalvar som måste födas för att det ska bli någon mjölk? Hur ser en mjölkkos liv ut? Och hur mycket bättre har korna det egentligen när det står ekologiskt på förpackningen? Är det okej med mjölkprodukter då? Ju mer vi funderade och läste på, desto tydligare blev det att köttindustri och mjölkindustri inte låg särskilt långt ifrån varann. Och så kan det ju tilläggas att animaliska fetter inte är något vidare för hälsan heller.

Eftersom det alltså både näringsmässigt och känslomässigt kändes fel beslöt vi oss för att på allvar börja experimentera med alternativen. Till matlagning, bakning, müslin och gröten, ja egentligen allt, funkar den vegetabiliska mjölken alldeles utmärkt! I synnerhet då havremjölken som känns som det än så länge miljövänligaste alternativet. Det enda vi kan sakna då och då är en vällagrad ost. Och vi ska inte hymla med att det fortfarande händer att vi äter mat där det ingår mjölkprodukter då vi inte äter hemma, men vi har helt slutat att använda oss av det hemma hos oss. Hur det blir när vi flyttar ut på landet och förhoppningsvis kan hålla lite eget boskap återstår att se, men just nu känns det helt enkelt inte okej.

Varför jagar vi då efter den perfekta havremjölken? De som finns att köpa är goda, inga konstigheter är tillsatta och de är dessutom relativt billiga. Först och främst kändes det löjligt att köpa något som till största del bestod av havre och vatten (hur svårt kan det va?), bättre, roligare och billigare är det att ha gjort det själv. Men kanske framförallt för att det i den mån det var så enkelt att tillverka själv, kändes extremt onödigt med alla dessa förpackningar som ska tillverkas, bäras hem till oss, bäras ut till soprummet och förbrännas. Vi gav det alltså ett försök och visst var det lätt, men perfektion tar som bekant tid…

Första försöket

Vi blandade 2 dl havre, 1 liter vatten, 1,5 msk rapsolja och en nypa salt i en bunke och mixade med stavmixen. Därefter silade vi vätskan genom en silduk och hällde på flaska. Klart! Men det smakade en aning bittert. Dock helt klart godkänd för bakning och dylikt! Vi testade även att mala havren innan vi mixade men det gjorde en minimal skillnad på smaken. Det man kan göra är att tillföra 1 tsk vaniljsocker så breddas smaken något.

Andra försöket

Inför det andra försöket hade vi lärt oss två nya saker. Det ena var att köpemjölken innehöll någon patenterad enzymblandning som bröt ner stärkelsen i havren. Det andra var ett förslag från en vän som trodde att de hade färsk havre och inte torkad och krossad. Men vi hade vid försökstillfälle två varken enzym (annat än det i munnen) eller färsk havre, så vi fortsatte med våra vanliga havregryn.

Vi blötlade 1,5 dl havregryn och lite salt i rikligt med vatten över natten. Dagen därpå silade vi av vattnet och la grynen tillsammans med 3 dl vatten i en kastrull och lät det småkoka i ungefär 20 minuter. När det kokat ihop riktigt ordentligt mixade vi det med 7 dl nytt vatten tills det var en jämn smet och silade det därefter genom en silduk. Resultatet blev inte riktigt vad vi hade hoppats på. Visst hade den en något rundare smak än den första, men med tanke på hur mycket längre tid det hade tagit var det inte värt det. Den hade dessutom fått en lite lätt sirapsliknande konsistens som inte direkt förhöjde morgonmüslin.

Jakten fortsätter.